Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu kommer fram. Främlingen, den store avslöjaren i pjäsen, sam-
manfattar Strindbergs världsuppfattning, sådan den nu åter är, i or-
den: »Jag skall säga er, min svägerska, att när man är född utan
hinna på ögonen, så ser man liv och människor så som de äro. . .
och man ska’ vara en gris för att trivas här i sörjan.» Här i Brända
tomten äro gestalterna i alla fall mänskliga, en blandning av ont och
gott, tecknade i naturliga mått. I Spöksonaten däremot växer ond-
skan till något jättelikt, som förkväver allt annat, och döden blir den
ende befriaren ur detta helvete. Figurerna äro förvridna och kari-
kerade. Utgångspunkterna äro visserligen högst naturalistiska de-
taljer, till stor del kulinariska som så ofta hos Strindberg: köksan-
vampyren, som kokar ur köttet och själv dricker ur buljongen, men
ger de andra blott trådarna med vatten o. s. v. Men på detta byg-
ger han en spöklik, ohygglig värld. »Spöksonaten ger det mest fruk-
tansvärda uttryck åt Strindbergs människoförakt, som vi känna», säger
Lamm. »Det är med något av den åldrande Swifts obarmhärtighet,
som han skildrar dessa underliga trasor av människor, hos vilka allt
är löst och påhängt från peruken och tänderna till de vackra egen-
skaper, med vilka de utstyra sig . . . Det är något av den slutande
Swifts storhet över Spöksonaten och på samma gång något av hans
osundhet, av hans smak för det äckliga och abnorma, av hans oför-
måga att kunna moderera piskslagen . . . Man kan ej undgå den
smärtsamma förnimmelsen att i Spöksonaten befinna sig hos en för-
fattare, som mist herraväldet över sin fantasikraft, som motståndslöst
följer sina infall under utarbetandet, som skapar ohyggliga missfoster,
vilka han sedan bultar sönder, och som ej längre med samma mäster-
skap som förr kan uppehålla en stämning, genomföra en karaktär,
utan måste tillgripa det absurda och gigantiska för att fullt kunna
göra verkan.» Lika ohygglig är Pelikanen, skådespelet om den onda
modern-vampyren som förgiftar sina barns och sin mans liv. Också
här går han långt utom all verklighets och rimlighets gränser och
skapar rent groteska gestalter, men i skådespelet lever en intensitet,
som betvingar åskådaren och skänker stycket en utomordentlig scen-
verkan. Människoföraktet från Svarta fanor lever upp igen i dessa
senare kammarspel. Ödets nyck gjorde att Svarta fanor, länge till-
bakavisad av alla förläggare, just vid denna samma tid kom ut, och
den storm av ovilja romanen väckte hos allmänheten och kritiken
har kanske bidragit till att färga tonen i Pelikanen.
Men Strindberg var dock färdig att än en gäng försöka en försoning med livet
och kvinnan. Han hade förälskat sig i den unga Fanny Falkner, som uppträtt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
