Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
genom ridåhålet som jag gjorde så många gånger i
V—stad anno 82? Förlåt min näsvishet, men då jag
nu ser er så alldeles lik er som förr, samma lilla
förtjusande näpna flicka, komma minnena över mig med
en makt, så att jag knappt vet vad jag pratar. Tack för
att ni är er så lik! Tiden måste stå stilla i
österhamn.
— Ja, nog skulle den gå fortare, om vi hade teater
där, svarade Yvonne och skrattade. Kvällarna bli ju
litet långrandiga. När jag kommer hem skall jag be
min man, att han skänker staden en teater.
— Sacrebleu, är han så ovärdigt rik! utbrast Vang
med komisk förskräckelse. Då vill ni kanske inte sitta
på samma ångbåtssoffa som en fattig
landsortsaktör...
Han låtsades stiga upp och vilja ta till flykten, men
då han på en skälmaktig bedjande åtbörd av Yvonne
slog sig ned igen, satte han sig litet närmare henne
än han suttit förut.
— Jaså, ni reser fortfarande? sade hon.
— Ja, ett par år har jag varit engagerad vid
dramatiska teatern i Stockholm, jag gjorde det egentligen
mest för att studera Predrikson, vars resonörfack jag
nu slagit mig på, men då jag inte kunde slå igenom
där av brist på roller, gav jag mig ut för att sprida
kultur i landsorten igen. Nu har jag en månads
ledighet, medan mitt sällskap turnérar i Norrland med en
succéspjäs, där jag inte är med, och så passade jag på
och gjorde min sedvanliga tripp till Landsort, där jag
nu har varit ett par dagar hos mina gamla
föräldrar.
— Bor det verkligen någon människa på
Landsort?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
