- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
131

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

— Tror jag det! Bland annat min hedersknyffel
till pappa, lots för resten, och den präktigaste,
vithårigaste lilla mamma på jorden, min kära, gamla
mor.

Han sade det sista i en sådan ton av okonstlad ömhet,
att Yvonne blev helt rörd och skulle ha kunnat trycka
hans hand för tredje gången.

— På Landsort kan ni väl inte få tala teater? sade
hon med tanke på, att det förr nästan varit hans enda
samtalsämne.

— Nej, där är jag allt en konstig fågel för lite var,
men jag har ju fina kläder och gott om pengar, och
därför åtnjuter jag ganska mycken högaktning i
lotsstu-gorna. Mor har en gång i sin ungdom varit i Trosa
och sett en lindansare, och med honom förblandar hon
mig gärna, i synnerhet nu på gamla dagar. Då jag
var hemma på Landsort i fjor, bad hon mig, att jag
nästa gång jag kom skulle ta med mig mina granna
lindansarkläder, så att hon kunde föreställa sig, hur
jag ser ut, då jag gör mina konster, och därför packade
jag ner en gammal Romeokostym, som jag inte
begagnar nu längre, ljusblått siden med silverbroderier,
och gumman storgrät, då jag sa\ att hon fick behålla
den för alltid, och nu hänger den insvept i hennes
finaste lakan på väggen i bästa kammaren mellan Luther
och kungliga familjen, och i eftermiddag ä’ gummorna
bjudna hem på kaffe med dopp för att titta på
den.

Han smålog, och Yvonne tyckte, att hon aldrig förr
hade sett ett så vackert leende. Han var som en
annan, bättre och finare människa, och ändå var han på
samma gång Volmer Vang från gamla dagar, som det
var en sådan uppfriskande glädje att träffa. Hur var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free