Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
honom, det var som att leva om alltsammans ännu en
gång, och hon var i extas, orden jagade varandra över
hennes läppar, kommaterade med små flickaktiga
skratt, och hon kände sig som sjutton år, och hon
tyckte, att hon levde upp igen efter en lång vinterdvala
och att hon aldrig haft så roligt som i denna stund.
Och i ett anfall av tacksamhet stötte hon sitt glas mot
Vangs, så att det gav ifrån sig en klingande jubelton,
och tömde det i botten.
— Allt det där var förfärligt roligt att få höra, sade
Volmer Vang och flyttade sig närmare och sänkte
tonen liksom för att ej bli hörd av osynliga
medpassagerare. Om inte er farbror upptäckt alltsammans, skulle
ni alltså ha kommit ner till mig? Ni var på väg, sade
ni?
Hennes stämning blev en nyans kyligare; hon
märkte, att hon kanske varit för uppriktig. Men så ryckte
hon på axlarna och sade:
— Nåja, jag skulle nog ha varit så dum. Ni måste
komma ihåg, att jag var en oerfaren flickunge på den
tiden. Jag inbillade mig, att jag var på allvar kär i
er — ja, de där fantasierna räckte visst i ett par veckor,
vill jag minnas.
—- Men då kan jag rakt inte förstå, varför ni aldrig
svarade på mitt brev?
— Ert brev? Där ni bad mig möta er nere på
gatan?
— Nej, det jag skrev till er på natten, uppe på mitt
rum hos fru Asp, sedan jag kommit hem från min
fruktlösa väntan nedanför ert fönster. A, jag var utom
mig av harm och förödmjukelse.
— Det brevet har jag aldrig fått. Parbror Pontus
snillade väl undan det; det vore så likt honom. Vad
skrev ni då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
