- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
137

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

och konstnärligt intresserade societetslager, där de
rörde sig och där den fint bildade kvinnan, även om hon
ej själv var utövande konstnärinna, hade en viktig,
inspirerande och vägledande uppgift. Medan han
talade, satt hon och åt sin persika, allt under det hon
noga hörde på allt vad han sade och njöt av
situationen, som fyllde henne med ett oändligt välbehag. Hon
lade ihop armarna under bröstet, borrade in sig i sitt
mjuka hörn och spann som en katt framför brasan.
Och de tavlor han rullade upp störde icke alls hennes
lyckliga stämning, tvärtom; hon såg sig själv som en av
de tongivande i en stockholmsk konstnärsklick, hon
såg för sig en bländande upplyst salong myllrande av
huvudstadens mest begåvade män och kvickaste,
elegantaste damer, det hela insvept i en gnistrande virvel
av spirituella samtal, halvt .själfulla, halvt frivola... och
hon drog en suck av välbefinnande.

Nu fyllde han åter på hennes glas, hon tog det och
läppjade på det då och då, medan han fortfor att tala
om det samma som förut, men nu hörde hon ej så
uppmärksamt på, ty hon hade kommit att ge akt på
hans högra lillfinger, som han hållit utspärrat, medan
han serverade henne champagne. Så besynnerligt, det
var inte rakt som de andra fingrarna, det krökte sig
inåt i en båge.

— Får jag ,se på ert lillfinger, sade hon och böjde
sig fram över bordet, mot vars mörkröda schagg hans
vita, magra, långa hand strök mekaniskt av och an.
Nej, håll den stilla, så att jag får se. Hon lade sin egen
hand på hans för att hejda den och kände som ett
ögonblicks svindel... det var, som om en elektrisk gnista gått
igenom henne vid beröringen. Aldrig har jag sett
någon människa ha ett så krokigt finger! ^ade hon med
^tt nervöst skratt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free