Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
— Det är ett arv efter far, sade han, hela hans släkt
har haft ett sådant lillfinger på högra handen, både
hans far och farfar.
Då hon nu ville dra sin hand tillbaka, lade han sin
vänstra hand över den utan att säga ett ord, och så
sutto de kanske en minut i den tilltagande skymningen,
och hon tyckte, att de tre händerna voro som en enda
varm, skälvande massa. Och hon kände, hur hans
stora, stilla brinnande ögon började magnetisera henne
som förr. Hon gjorde fåfänga försök att rycka sig lös
ur förtrollningen. Hon började känna som ett slags
yrsel; var det för att liljorna doftade så berusande
bakom henne? Då öppnade uppassaren dörren från
akterdäcket och ropade inåt salongen:
— Supén serveras!
Hon drog hastigt handen till sig och reste sig.
— Ska vi ,supera? frågade han.
Hon visste knappt, vad hon skulle svara; hon visste
bara, att hon helst ville vara där han var.
— Eller föredrar ni att sitta kvar här?
Då blev hon rädd och sade hastigt:
— Nej, det är väl bäst att äta litet.
— Men vi ha inte druckit mer än hälvten av vår
champagne, sade han. Vi kunna ju ta flaskan med oss
till supén.
Han ringde och gav order till uppasserskan, som de
mötte på vägen till matsalen.
Där inne blev snart hela det ena långbordet fullsatt
med gäster. Vang och Yvonne väntade, tills alla tagit
plats, och blevo sedan ensamma vid det andra bordet.
Han åt av allting med strykande aptit, men hon
förtärde endast en liten bit kyckling, som hon sköljde ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
