- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
166

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124’ ERNST LUNDQUIST

Det är en brokig samling, som väntar på utgången.
Inne i vestibulen skymta nedre sjuans gymnasister,
som ha de nya studentmössorna i förvar, de vita
mössorna, som rekvirerats från Stockholm för över en
månad sedan. Nedanför trappan sorlar det övriga
gymnasiet med de armstarkaste och axelbredaste i spetsen,
ty de äro där för att »hissa» de nybakade, slunga dem
högt i luften tre gånger var, innan de kunna betraktas
som riktiga studenter. Den sista invigningen skall
givas av stadens unga damer i tonåren, som stå i en
ljus-klädd’, brokig flock och hålla knapphålsbuketterna,
varmed dagens hjältar skola dekoreras. Sedan
kommer gruppen av föräldrar och anförvanter med
konsuln och konsulinnan Herbert i första ledet och där
bakom den kompakta massan av dagdrivare och
nyfikna, mest kvinnor och barn.

Makarna Herbert äro föremål för många livligt
intresserade blickar. De, som inte sett konsuln på en
tid, konstatera med tillfredsställelse, att han
fortfarande är samma myndiga och ståtliga företeelse, den
vackraste karlen i Småland och en prydnad för staden.
Inte ett grått hårstrå har han ännu. Nåja, han är ju
också en lyckans guldgosse, och hans taxeringssiffra
kan man knappt längre hålla reda på, så hastigt växer
den år från år.

Men sedan man sålunda med en hastig blick betygat
honom sin skyldiga respekt, fastna ögonen så mycket
längre på konsulinnan, ty henne ser man ju så sällan
nu för tiden, sedan hon upphört att springa i
fattigkvarteren och skänka bort vita sängtäcken av stjärnor,
som hon virkat själv, eller ränna på frälsningsarméns
möten. Och dessutom är hon ju en vida mera
problematisk företeelse än konsuln, som egentligen är en
vanlig hygglig människa, fastän litet dryg och barsk,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free