Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
brynet för de promenerandes räkning. Man hade från
den platsen en vid utsikt över havet.
Där sutto de också en kylig morgon i mitten av
december. Ovanligt nog för årstiden var luften alldeles
klar och stilla, och icke en dimflaga sam. över den
blanka vattenytan, som låg där och höll andan i väntan
på frosten.
— Tänk, om du förkyler dig? sade Tor.
— Nej, jag har bra på mig och är lagom varm.
Han teg och såg frånvarande ut, som då han var i
sitt filosofiska lynne.
— Om du förkyler dig och dör, så är det Annas fel,
sade han.
— Annas? Vilken Anna?
— Lill-Gunnars sköterska. Om hon inte för över
tjugutre år sedan hade satt ifrån sig ett litet barn vid
ett öppet fönster, sutte vi inte här i dag, du och jag.
Hon kunde ej annat än dra på munnen åt hans minst
sagt onödiga tankekedjor, och hon klappade honom med
moderligt överseende på knät.
Nu tog han upp en sten från marken och kastade den
ut i luften, så att den med ett klunkande ljud borrade
sig lodrätt ner i vattnet och bildade långsamt växande
ringar.
— Den där stenen är som en ond handling, sade Tor
liksom för sig själv. Verkningarna breda ut sig i allt
vidare kretsar och sträcka sig kanske över hela sjön,
fast det inte märks för våra ögon.
— Men ringarna bli i alla fall svagare och svagare,
sade Yvonne, och till sist nå de land och dö bort och
vattenspegeln är lika blank som förut. Onda
handlingars verkan dör ju också bort en gång.
— Vem vet?
— Om inte förr, så när de äro förlåtna och glömda.
L. I. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
