Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del. I. Järn- och stålmanufakturindustrien - V. Tillverkningen av rör - Tillverkningsekonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
De absoluta talen äro baserade på en beräknad tillverkningskvantitet
av 570 490 ton. Vidare omfatta siffrorna endast självständiga rörverk,
ej kombinerade med järn- eller stålverk, varför materialet troligen utgö-
res av mera förarbetade mellanprodukter (tubämnen och strips) än i
den svenska beräkningen. Dessutom omfatta de amerikanska siffrorna
även vällda rör, vilket förhållande huvudsakligen torde förklara produk-
tionens låga genomsnittsvärde kr. 202.20 per ton; motsvarande siffra upp-
gick för Englands "Wrought Iron & Steel Tube Trade" till icke mindre
än kr. 358.70 (år 1907), för Tysklands rörtillverkning 1909 till kr. 235 (för
rör av götmetall) och för Sveriges till kr. 323 och 320 resp. 1907 och 1909.
Till en del låta väl dessa stora skiljaktigheter förklara sig av att den
redovisande rörindustrien i avsevärt olika grad vidare bearbetar sina
rör (i de engelska siffrorna ingå exempelvis ansenliga kvantiteter rörde-
lar och armatur m. m.) men torde väsentligast vara att hänföra till skilj-
aktigheter i kvalitet. Att så är förhållandet bekräftas av råvarupriserna:
den svenska produktionen av tubämnen, massiva och ihåliga, hade 1913
ett genomsnittsvärde av 165 resp. 237 kr. per ton, och exportmedelpriset
(1914) uppgick till ej mindre än 312 kr. per ton. Den engelska indu-
striens materialkostnader utgjorde 1907 66.6 %, vilket motsvarar en rå-
varukostnad av omkring 239 kr. per ton färdig vara, alltså ungefär mot-
svarande våra svenska tubämnespris. I jämförelse härmed är den ame-
rikanska siffran kr. 145.50, vilken ungefär torde sammanfalla med den
tyska, synnerligen låg; dess procentuella andel av nettoförsäljningspriset
är emellertid högre än för England (72.0 mot 66.6 %). Att dessa våra
höga råmaterialkostnader dock ej i sig själva innebära någon underläg-
senhet för vår inhemska industri framgår bäst av vår betydande tubäm-
nesexport, som huvudsakligen gått till de stora rörproducerande länderna
Tyskland och England.
Ett avsevärt försprång har däremot den utländska industrien i sina
låga bränslekostnader. Om än denna fråga för själva rörmanufakture-
ringen spelar en relativt underordnad roll (ett försök till beräkning av
den amerikanska industriens bränsleåtgång lämnar till resultat 0.60 ton
stenkol per ton färdig vara), så blir den däremot av synnerligen stor
betydelse, om även råvaruframställningen inräknas. Med billets som
utgångsmaterial, såsom fallet är i den förut anförda svenska produk-
tionskostnadsberäkningen, uppgick sålunda bränsleförbrukningen till i
genomsnitt 0.94 ton kol per ton färdig vara, vilket motsvarar 6.2 % av
de totala produktionskostnaderna. Genomsnittssiffran för den engelska
rörindustrien (år 1907) utvisar en förbrukning av ej mindre än 1.77 ton
stenkol, men häri ingår även bränsle för erforderlig kraft, vilken inom
denna industri huvudsakligen torde vara ånggenererad.
Att förhoppningarna på en inhemsk tillverkning av gjutna rör så föga
infriats, kan vid första påseende synas förvånande, då konsumtionen
alltsedan århundradets början uppgått till i runt tal 15 000 ton årligen.
Övriga förutsättningar för en dylik industri torde emellertid ha varit så
små, att tullskyddet näppeligen varit tillräckligt, så länge såväl råma-
terial som bränsle mast hämtas utifrån. Till belysande av betydelsen
av dessa kostnadselement må följande siffror anföras, vilka utvisa pro-
duktionskostnaderna vid de amerikanska rörverken år 1914. Siffrorna
basera sig på en beräknad tillverkningskvantitet av omkring en
milj. ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
