Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Vårt bergväsen utvecklas till verklig storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Också förlädes stångjärnshamrarna numera utom
de egentliga gruvdistrikten, då det för dem ej
längre därstädes fanns någon ved och ej heller
tillräckligt med arbetskrafter. Särskilt var vedfrågan
ständigt i dubbel mening brännande. Gruvor och
hyttor slukade oerhörda mängder av ved,
Dannemora gruvor t. ex. årligen 100,000 kbm.
Skogsbestånden minskades på detta sätt i oroväckande
grad, och ved och kol måste anskaffas från allt
avlägsnare platser. De tidigare anlagda
stångjärnshamrarna måste därför nedläggas och nya uppföras
vid de större vattendragen i trakter, där det ännu
fanns gott om skog. De rycktes på så sätt allt
närmare de stora stråkvägarna, vilket betydligt
underlättade järnexporten. Antalet stångjärnshammare
tredubblades under senare hälften av 1600-talet
från 170 till 550, då dessa nu kunde utveckla sig
friare och stångjärnet blivit en starkt begärlig
handelsvara överallt.
De alltför långt från de stora stråkvägarna
belägna hyttorna drabbades av samma öde: de
nedlades, medan de gynnsammare belägna alltmer
utvidgades. Sålunda minskades antalet hyttor i Linde
från 30 år 1637 till 22 år 1737, vid vilken tid de
stora masugnarna började anläggas.
Antalet vid bergsbruk och järnindustri
sysselsatta personer ökades med varje år. Enligt
Sommarin bodde i Dalarna omkring år 1700 c:a 30,000
bergsmän, hyttarbetare och andra, vilkas
sysselsättning stod i samband med bergshanteringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
