Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om jernhandteringens ståndpunkt i Sverige vid början af år 1873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
lijelp af jernlinor. Vattenuppfordringen sker oftast medelst under hvarandra
anbragta sug- och lyftpumpar eller s. k. pumpsättningar, af hvilka hvar och en
har 30 fots längd; men i djupare grufvor användas ock de för dem vida ända-
målsenligare tryckpumparne med en tryckhöjd om ända till 600 fot. Det största
lodräta djupet på någon svensk jerngrufva är för närvarande 780 fot.
Vid mindre grufvor har man stundom gemensam kraftmaskin för både
malmens och vattnets upphämtning; men i allmänhet begagnas särskilda motorer
för dessa ändamål. Då Sverige, såsom redan blifvit antydt, är mycket rikt på
vattendrag, så finnes vid de flesta grufvor vattenkraft att tillgå, och för att från
vattenfallen till grufvorna öfverbringa kraften användas dels s. k. konstgångar af
trä och dels linledningar. Dylika konstgångar, som någon gång kunna hafva en
längd af ända till 10,000 fot, äro mycket vanliga för kraftens öfverbringande till
pumpverken, men begagnas deremot sällan för malmuppfordringen, utan när af-
ståndet emellan grufvan och närmaste vattenfall är för stort för användande af
linledning, så begagnas till sist nämnda uppfordring vanligtvis ångkraft. Äfven
till vattenupphämtningen måste stundom sist nämnda kraft begagnas, och år 1871
voro vid Sveriges samtliga grufvor af alla slag 56 ångmaskiner använda; men af
dessa hade de flesta endast 10 till 16 hästars kraft. Att för öfrigt de vid gruf-
vorna begagnade ångmaskinernas både antal och kraft måste komma att med
tiden betydligt ökas, är en naturlig följd såväl af grufvornas tilltagande djup
som af det ökade malmbehofvet, ty mången vattenkraft, som nu kan vara till-
räcklig för en liten malmupptagning från ett ringa djup, kan icke räcka för en
större malmfångst från ett ökadt djup.
I förhållande till Sveriges jernmalmstillgångar har af förut anförda skäl
det hittills erforderliga årliga malmbehofvet varit så ringa, att det i allmänhet
utan någon svårighet kunnat fyllas, och priset på jernmalm har vid de flesta
grufvorna varit så lågt (20 till 80 öre per ctr), att med få undantag grufegarnes
hufvudsyfte endast varit, att med möjligast lägsta tillfälliga omkostnader upp-
skaffa det lilla malmförråd, som för året varit behöfligt. Ett dylikt förfaringssätt
är emellertid i de flesta fall oförenligt med en förnuftig grufbrytning, och fråga
kan dessutom vara, om en sådan någonsin kan blifva möjlig, så länge samma
temligen vertikalt stående malmfyndighet icke bearbetas af ett enda bolag, utan
är utplottrad på flera olika egare, som arbeta i hvar sitt hål och på djupet
lätt konnna i kollision med hvarandra. Vid månget större gruffält är vidare den
tillgängliga vattenkraften visserligen ofta nog otillräcklig för en stor uppfordring,
om den än ordnas huru som helst; men klart är, att mycket större effekt med
densamma skulle kunna ernås, om grufvorna voro sammanbrutna och med hvar-
andra förenade, så att malm- och vattenuppfordringen kunde koncentreras i några
få schakt, i stället för att, såsom nu ofta är händelsen, nästan hvarje grufhål
måste hafva sin egen konst och spel.
Det är derföre ej underligt, att de utsigter om en bättre framtid för jern-
handteringen, som både genom de för närvarande höga jernpriserna och ännu
mera genom de under arbete varande jernvägarne vunnits, orsakat en betydlig
prisstegring på jernmalmerna (de betalas nu på grufbacken med 75 öre till öfver
1 Rdr per ctr); men man bör också kunna hoppas, att grufvornas härigenom
betingade, ofta flerdubbla värde skall mana till en förnuftsenligare skötsel af
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
