Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
bonade om den hulda, »båten är rank, och släpper jag
rodret ett ögonblick, så törna vi mot klippan derborta utan-
för »Ankan».
»Jaså »Galten» med sina hvassa huggtänder. Det är
ett präktigt aborrgrund, det vet jag, men det är som om
fisken hade skänkt stenen en del af sina skarpa taggar.
Seså, bästa fröken Olivia, svep schalen bättre kring lifvet,
det blåser kallt, och jag är skeppsläkare. Ja, var lugn,
jag håller stadigt i rodret.»
Men, min hedersbror, jag glömde det anförtrodda rodret
en sekund, för att hjelpa min dyrbara reskamrat; ett väldigt
åskslag hördes ur molnet ofvan skogen, jag vände mig om,
och missaktade faran förut, för att spana efter faran från
aktern. En våldsam vindstöt lyfte Ejdern som ett dun
öfver de hvitskummiga vågorna. Olivia ville kasta om ro-
dret, som jag försummat, men i nästa nu körde gamla Ej-
dern med ett knakande och klagande läte sin fina bringa
upp på »Galtens» huggtänder.
Olivia gaf till ett anskri, men förlorade ej sin rådig-
het, hon lijelpte mig att berga seglet, men inom några se-
kunder var båten half med vatten. Gamla Ejdern hade
fått ett öppet sår i bogen.
Jag lyfte den bleknande sköna med kraftig arm upp
på den qvadratfot af yta, som fanns till räddningsplats på
klippan, men sjönk i följande ögonblick med Ejdern ner i
djupet. Fullkomligt genomblöt kraflade jag mig åter upp
på klippkanten, der jag i hängande ställning hade nöjet
att i fogelperspektiv skåda vårt lilla fartyg sjunket på fyra
eller fem alnars djup. Masttoppen lutade sig likasom sör-
jande .mellan Galtens huggtänder; sjelf satt jag ridande på
en af dem, öfverspolad af bränningarna.
»För Guds skull, sitt stadigt stilla på klippan, fröken
Olivia, jag simmar till land eller vadar. Holmen ligger ju
inte femtio alnar från oss.» Och utan att afbida ett svar,
släppte jag mitt tag, uppmuntrad af — det första ömma
ord jag någonsin hört från hennes läppar. Hon ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
