Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
ett helt bylte af schalar och filtar. Olivia behöll blott en
storrutig skottsk schal, satte sig vid rodret och kommen-
derade: »klart att lyfta ankar!»
Yi dansade fram öfver böljorna, aftonsolen belyste den
fladdrande röda vimpeln; jag satt tyst och sluten, menöfver-
lycklig. — Ack, jag gungade ju ensam med den älskade
på en spån öfver hafvet. — Olivia följde med vaksamt
öga vimpelns och vågornas rigtning, satte Ejdern litet högre
upp i vinden och vände sig om, för att rekognoscera hori-
sonten bakom oss. Tätt öfver skogshöjden reste sig de
skarpa fjellspetsarna af ett åskmoln, som vi ej varsnat på
stranden, en och annan vindstöt spände redan storseglet
med allvarsamma tag och tvingade mig att hålla skoten
klara.
»Åhå, det friskar upp!» — smålog den qvinliga styr-
mannen, »då ä’ vi framme på mindre än en halftinnna.»
»Borde vi inte gå innanföre »Limporna», herr kapten»,
sporde jag, och pekade på ett par små holmar, rätt för ut.
»Nej, vi gå utanföre och tätt förbi »Ankan», så få vi
mera godt af vinden.» Och vi närmade oss med pilens
fart den lilla isolerade ön. Blåsten blef allt häftigare ute
på fjärden.
»Tänk, om friherrinnan visste af, att vi fara yttre
vägen. Fröken får ju bara hålla sig inomskärs.»
»Då jag var en liten flicka, existerade denna lag, men
nu då jag är en gammal sjöman, får jag fara, hur jag vill,
bara jag inte sätter kurs ut åt öppna hafvet.»
»Men tänk om vinden kantrade, och vi blefvo drifna
ut i Östersjön?» sporde jag min modiga sköna.
»Är magistern rädd för döden?»
»Rädd för döden, då jag på denna bräckliga spån för
med mig — mitt lif och min himmel», hviskade jag med
half röst.
Olivia begärde kallt sin schal, som låg på toften bred-
vid mig.
»Sakta, sakta!» — varnade hon, då jag med ömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
