Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126.
nar alltid med att lian kan — ibland får han
triumfera och visa att han ensam sitter och
gömmer på det förlösande ordet. Han gläds däråt
— han kan inte hävda sig på annat sätt. Och
när han nu hört så mycket om, att han skulle
kunna bli både det och det, bara han finge skola,
vore det väl konstigt, om han inte skulle kunna
vara bäst här hos Ellida. Han sitter där lurvig och
svart, dåligt klädd och inte värst ren heller —
sitter där och spetsar otåligt efter svåra frågor,
frågor som han kan hugga i betslet och rida högt
till väders på. Han vet mycket väl var han kan
peka ut Muonio älv och Klippiga bergen och att
stava till Schweiz är ingen konst. Lärarinnan
uttrycker sin belåtenhet; någon gång får han en
lätt klapp på huvudet, så att han skälver till och
rodnar.
I det hela är det ett smutsigt och slarvigt släkte
fröken Ellida har att göra med. Klassgränsen är
skarp och klar. Det finns några få fina och
välklädda barn, de har skor på fötterna och lyser
friska och nytvättade. Om de har matsäck med
sig, består den av idel läckerheter: ägg och mjölk
och fina smörgåsar med pålägg. Men
fattigbarnen, träsko- och lortungarna, bildar den största
gruppen. De är smutsiga och illa hållna nästan
allihop. De har för det mesta snuva, snöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
