Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargungarnas färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty den dagen föddes en stor visdom inom mig. Det
kom ett starkt ljus, och jag såg klart, och jag förstod,
att det inte var för pengar, en man skulle leva, utan
för den lycka, som ingen mänska kan skänka eller
sälja eller köpa och som är mer värd än alla de
pengar som finns i världen.
På morronen kom vi till det ställe, där mannen, som
är före oss, har sovit om natten. Det var en sorglig
syn, och så bär endast den man sig åt, som är trött
och kraftlös. I snön ligger bitar av filtar och
segelduk, och jag förstår, vad som inträffat. Hans hundar
har ätit upp selarna, och han har gjort nya av sina
filtar. Mannen och kvinnan stirrar stelt på resterna,
och medan jag ser på dem, känner jag en kyla längs
ryggraden, som när en kall vind blåser över en. Deras
ögon är vilcla av umbäranden och hunger och bränner
som eld djupt inne i huvudet. Deras ansikten se ut,
som om de hade dött av svält, och deras kinder är
svarta av det döda köttet efter förfrysningarna. "Vi
måste vidare!" säger mannen. Men kvinnan hostar och
faller omkull i snön. Det är torrhostan från de
frost-bitna lungorna. Länge hostar hon, och så kommer
hon äntligen på fötter liksom en kvinna, som kravlar
ut ur graven. Tårarna har frusit till is på hennes
kinder och andningen är rosslande, när den kommer och
går, och hon säger: "Vidare!"
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
