Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargungarnas färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De vill inte krypa — de vill bara sluta ögonen och
sova. Inte långt därifrån ser jag ett ställe, där vi kan
resa vårt tält. Jag sparkar till dem. Jag har min
hundpiska, och jag ger dem ett rapp med den. De
gråter högt, men de måste krypa. Och de kryper också
fram till det ställe, där jag kan resa tältet. Jag gör
upp eld, så att de inte ska frysa. Så går jag tillbaka
efter släden. Också den främmande mannens hundar
dödar jag, så att vi kan få mat och slippa att dö. Jag
lägger mannen och kvinnan i filtarna, och de sover.
Ibland väcker jag dem och ger dem lite att äta. De
är inte vakna, då de äter. Kvinnan sover en och en
halv dag. Då vaknar hon upp och faller i sömn igen.
Därefter drar vi ned till kusten vid St. Michael. Och
då isen försvinner från Behrings hav far mannen och
kvinnan bort på en ångbåt. Men först betalar de mig
sjuhundra dollars för varje månad. Och de ger mig
också en gåva av ettusen dollars. Och det var det året,
som Sitka Charley gav många pengar till
missionshuset i Holy Cross. —
— Men varför dödade de mannen? frågade jag.
Sitka Charley dröjde med svaret, tills han hade tänt
sin pipa. Han såg på bilden ur Pouce Gazette och
nickade vänskapligt mot den. Så sade han, långsamt
och tankfullt:
— Jag har tänkt mycket. Jag vet det inte. Någon-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
