Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 2. En platonisk fosterlandsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonslags patient, för hvilken man måste visa
und-seende, men jag kan icke säga att jag fann understöd.
Tvärtom föreföll det mig som såg hon upp till sin
man med en viss hängifvenhet och beundran.
Jag måste tillstå för mig själf att jag icke begrep
mig på mina nya bekanta.
Vid en liten paus i v. Stevens flödande
underhållning, passade jag på och frågade hvar han lärt
känna en person, som bar mitt släktnamn, och hvad
denne var, — möjligen kände också jag honom.
— Åh, — han är död för flere år sedan! Det
var i min ungdom, i Ryssland. Vi voro kamrater i
junkarskolan i S:t Petersburg och blefvo
utkommenderade på samma gång att tjäna några år vid samma
regemente. Sedermera, när jag blef officer, flyttade
jag öfver till Finland, men han blef kvar i Ryssland.
Jag har hört att han dog som öfverste vid ett
regemente i Novgorod. Han hette Alexander och kallades
Sascha. Det var en glad kamrat och en präktig vän.
Ar det kanske en släkting till er?
— Det är mycket troligt, svarade jag. Jag har
många släktingar i Ryssland, men jag vet så lite af
dem. De gå för det mesta upp i de ryska
förhållandena och bli ryssar, om de stanna hela sitt lif där.
Det har gått så med mer än en ursprungligen svensk
eller finsk familj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
