Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 2. En platonisk fosterlandsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Javisst — och det har gått likaså med flera
tyska och franska familjer. Isynnerhet naturaliseras
den utlänning lätt, som gifter sig med en ryska! Ja,
— hvad ska’ man göra? Jag har själf varit nära att
förryskas, så jag vet huru lätt det är gjordt. Men
fastän allting tvingade mig att lämna Finland, är jag
ändå i grunden finne ännu i dag.
Det var med ett slags stolthet han sade dessa
ord, och fast jag egentligen visst ej fann någonting
särskildt kännetecknande finskt hos honom, så tog jag
landsmansskapet för fullt, — jag hade rakt inga skäl
att sätta mig på höga hästar för att jag var finne.
Det är ju icke heller alla dagar man träffar personer
af rent kosmopolitisk typ, som skryta öfver att de
blifvit födda i Finland. Jag tyckte visst hans
patriotism var något litet konstgjord och föråldrad för den
uppfattning min generation har, men tillika kände jag
ett slags aktning för denna helt platoniska form af
fosterlandskärlek.
Jag försökte gissa mig till min kosmopolitiske
landsmans ålder, han föreföll mig långt yngre, än de
män af hvilka jag förut varit van att höra en sådan
fosterlandskärlek uttalas. De tillhörde egentligen den
gamla stammen, den stam, som var samtida till
Runeberg och Snellman, men min landsman såg ej ut att
räkna många fler år än jag själf; möjligen att han nått
femtiotalet, äldre kunde han icke gärna vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
