Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi skulle gå ut på terrassen, efter kvällen var vacker
och jag tyckte om friluftslif. Och det gjorde vi med
detsamma.
Herr von Steven ledde icke längre talet på
Finland, han hade fått en reserverad ton och hållning
efter att ha läst mina tankar så väl som han gjort det.
Då bröt det upp som en känsla af ånger inom mig.
Hvem var jag, som så lättvindigt hade mitt dåliga
omdöme färdigt om personer, hvilka bevisat mig idel
vänlighet och hvilka jag icke kände det minsta? Herr
von Steven hade icke någonting i sitt fina väsen af
penningeäfventyraren, han var nästan försagd och
fin-9 känslig, och den skygghet, som fanns hos honom var
icke brottslingens, utan den sårades och misstyddes,
och bakom den trodde jag mig kunna se
gentlemannens stolthet, som teg, där en annan skulle lamenterat.
Min ånger bröt fram i ett ofrivilligt tonfall. Jag
hade ett ögonblick tänkt på att gå min väg och lämna
allting som det var, men det nästa beslöt jag om. Jag
ville stanna kvar och se till att med mera sympati
komma mitt värdfolk till mötes. Det var min plikt
som gäst i deras hus. Men jag hade en betydlig
svårighet att rå med min fördom mot halfryska
landsmän. Jag tog hela min frisinthet och kosmopolitism
till hjälp, men ändå ville det icke lyckas. Det hade
varit ganska enkelt att rädda mitt sken af
sällskapsman med glatta fraser och forcerad hjärtlighet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
