Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En patriot utan fosterland - Del II - 8. Brända skepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som de. Om jag ens haft en sådan hund, som delat
min ensamhet, men det hade jag icke!
Jag fick senare några flere elever, bland dem ett
par ynglingar, som skulle fullkomna sig i den franska,
de lärt i hemmen. Desse unge män tillhörde familjer,
i hvilka jag förr varit ofta gäst och dit jag fortfarande’
blef bjuden. Jag tror nästan att det var endast dessa
familjer jag hade att tacka för, att jag ännu kom i den
ringaste beröring med världen utanför mig, annars hade
jag med all säkerhet begrafvat mig lefvande, så att
alla som icke sökte upp mig, måste antaga att jag
lämnat Helsingfors.
Så praktisk var jag i begagnandet af min frihet,
i mitt arbete för uppehället och i att göra propaganda
för min nya lärarevärksamhet. Jag var visst icke
hvarken bitter eller hatfull mot någon, om icke mot
själfva det döfva och blinda ödet, hvilket återigen alls
icke lät sig bekomma, men jag kände mig i svagare
ögonblick ohjälpligt urspårad och kastad åt sidan,
och jag hade icke den minsta lust att återigen blanda
mig i strömmen. Men den oförtjänta och outtröttliga
vänlighet, hvilken kom mig till del från några af mina
gamla vänners sida, tvingade mig som sagdt emellanåt
ut ur mitt ide. Och när jag engång var dragen ut i
sällskap, så måste jag lägga band på mig och
uppträda som den forne sällskapsmannen, det var det
minsta min egenkärlek fordrade af mig. Ansträng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
