Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En patriot utan fosterland - Del II - 8. Brända skepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen var ej så stor i det hela taget. Jag intalade
mig själf allehanda söt tröst och smicker, att jag visst
icke var på något vis förkommen, utan tvärtom ett
slags martyr, som alla observerade och beundrade, och
som ganska snart skulle återuppresa sig i sin fulla
glans, att jag var dubbelt intressant i min olycka och
kunde med fulla skäl drapera mig i den och intaga
allehanda vackra attityder. Märkvärdigt nog kunde
jag långa tider lyssna till detta äckliga själfsmicker
och finna mig väl däraf, så mycket var det bevändt
med min själsstorhet.
Men vid spelborden var jag ingen välkommen
gäst längre. Man drog sig naturligtvis i de goda
sällskapen för att vinna äfven den allra ringaste summa
af mig, och så klok var jag ändå, att jag satte ett
slags tyst pris på denna tillbakahållande finkänslighet.
Hade jag nämligen kommit i farten med korten, så
skulle jag utan tvekan spelat bort min frukost och
middag i morgon och öfvermorgon.
Den direkta och stora nytta, jag hade af dessa
i det hela ändå ganska förödmjukande besök ute i mina
gamla umgängeskretsar, var att man icke helt glömde
bort mig. Det insåg jag mycket väl och betvingade
därför min människoskygghet och min lilla falska
fåfänga. Jag måste ju lefva, jag med!
Hela denna tid trodde jag aldrig på allvar att
min ställning var sådan den såg ut och som den verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
