Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niga ögon, blev han småningom som en helt annan
människa. Han satt på tråget mittemot mig, med armarna
slagna kring knäna och hakan stödd emot dem, så att
skägget dolde hans ben, och stirrade på mig med
begärliga, sällsamt glödande ögon under de bistert rynkade
brynen. Det fanns icke längre hos honom en skymt av
den naiva barnslighet, varmed han alltid förvånade mig,
och allt det okonstlade och kvinnligt mjuka, som passade
så bra till hans goda, blå ögon, hade försvunnit och
efterträdt av något mörkt och fatalistiskt. Jag tystnade och
såg på honom.
— Läs, sade han sakta, men eftertryckligt.
— Vad går det åt dig?
— Läs! upprepade han, och en viss retlighet skönjdes
i det bedjande tonfallet.
Jag fortsatte, i det jag då och då kastade en blick på
honom och såg, att han blev allt mer och mer uppeldad.
Hans upprörda sinnesstämning meddelade sig även åt mig
och steg mig åt huvudet som ett lätt rus. Boken gjorde
också sin verkan, och det var i ett tillstånd av nervös
spänning, uppfylld av förkänslan av något ovanligt, som
jag slutligen kom till det ställe, där Stenkas
tillfångatagande skildras.
— Tog de honom! utbrast Konovalof.
Smärta, vrede, begär att hjälpa Stenka, förrådde sig i
hans häftiga utrop.
Svetten trängde fram i hans panna, och ögonen
vidgades sällsamt. Han rusade upp från tråget och ställde sig
framför mig i hela sin längd, lade handen på min axel
och sade brådskande:
— Vänta! Läs inte mera . . . Säg, hur går det nu? Nej,
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
