Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grå rock var litet dammig,och stöflarne nSgrot lerig?«
Hon sade då ingenting men ruskade oförmårkt på
hufvudet och sökte att afhjelpa saken sjelf, aft
godt hon kunde, i terolig tysthet. Men hennes barn,
tjenstfolk, grannar och bekanta! Se, dessa voro
e-viga skott-tafior för hennes rättvisa reflexioner och
i hennes tanka — alldeles oförlåtliga och
förlorade meuniskor, om de bröto mot några af
hennes ordnings- eller renlighets-principer. Alla i
dalen och rundt omkring — älskade, vördade, men
fruktade äfven Pastorskan. Ingen fattig eller
annars nödställd gick utan hjelp från henne, så vidt
hon förmådde; men med hjelpen följde äfven dels
råd, dels förmaningar, och ofta skarpa
förebråelser, om hon tyckte dessa kunde vara förtjenta.
Tore det icke synd att späcka Pastorskans många
uppräknade verkliga förtjenster med vidrörandet
af ett och anuat litet fel, så skulle man kunna
räkna henne till last, att hon tycktes till valspråk
hafva tagit Frithiofs bekanta uttryck:
”Mig äfven litet att döma lyster!”
ty hon dömde gerna och hastigt nog om nästan;
men till hennes lof måste läggas, att sjelfva
Minos eller Radamanthus knappt kunde vara
rättvisare och mer oväldiga domare än vår Pastorska.
Tion hade, sedan hon bedömt en menniska, oftast
den vanan att tillägga densamma något kraftigt
epithet eller sobriquet, och, när man kände gra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
