Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ejdern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon flyger ner till honom, som väntar på det speglande
vattnet.
En dag hör den bruna, där hon ligger bland ejderdun
varmt och godt, ett kraxande ljud, och när hon tittar fram
under enen, ser hon den grå och svarta promenera nere vid
strandbrädden, den grå och svarta, som äter allt möjligt
och ej ens skyr en rutten fisk, som är i gräl med alla, både
stora och små, och som vanligen får öfvertaget, därför att
hon har så många konster för sig och har en sådan elak,
kilformig näbb. Hon ser den grå och svarta vandra fram
längs stranden, nickande med hufvudet. Så, nu hittar hon
den där döda torsken, som drifvit i land, och som de hvita
ha arbetat med länge och väl för att finna allt ätbart. Men
den grå och svarta vänder på benranglet, kilar sönder
hufvudskålen och hittar därinne något, som hon sväljer med
välbehag. Så flyger hon med några fula vingslag upp på
en sten, burrar upp fjädrarne och ser helt belåten ut.
Men ejderhönan är inte belåten. Visserligen är hon
väl gömd under busken och nästan intäckt af ljung och
kråkbärsris, så hon borde ej synas, men man är ändå aldrig
säker för de grå och svartas ögon. Oroligt ligger hon och
betraktar silhuetten af den klumpiga fågeln, som, sittande
på stenen, aftecknar sig mot det blanka ljusa vattnet,
hvilket lyser ända ut till horisonten, ända ut till den sista
bådan, där de hvitgröna ligga i flock tillsammans.
Huj, nu kläckte det riktigt till i den brunas
modershjärta. Den grå och svarta slår med vingarna och vänder
så underligt på ögonen, precis som visste hon något. Så
tar hon sats, hoppar ner från stenen, begynner gå,
promenera och nicka, och tar kurs rätt inåt ljungen, rätt in mot
boet, slående här och där med den svarta, smutsiga kilen
ner i springorna. Ejdern trycker sig allt lägre ned i boet,
makar upp riset rundt omkring och söker hålla sig stilla.
Den grå och svarta hoppar och hoppar — det är så ojämt,
att hon ej kan gå ordentligt — och kommer allt närmare.
Nu tar hon ett långt skutt och slår sig ned på enbusken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
