- Project Runeberg -  Kustbilder /
7

(1902) [MARC] Author: Jonatan Reuter
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ejdern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej kan hjälpa. Vidundret närmar sig mer och mer, då ger
hon signal att alla skola dyka, och i nästa stund är familjen
försvunnen under vattnet, för att långt borta komma upp,
samla sig och springande bege sig af mot sundet vid
skogsholmen. Då tar vidundret åter fart, så det skummar kring
dess bröst, men i detsamma går det på sida och stannar
plötsligt, och det hörs skrik efter skrik och väsen därifrån.
Ejderkullen vågar sluta med springandet och glider långsamt
och lungt förbi skogsholmens yttersta udde. I detsamma
skjuter ett nytt vidunder ut från land, hvitt och med ett
par stora hvita vingar, som för det fram med fruktansvärd
fart. Som en pil skjuter det ned på ejderfamiljen och är i
en hast midt i bland dem. Två af de långbenta följa med
vidundret, och den ena, den som står närmare stjärten,
skriker och väsnar, men den andra står tyst och mild.
Ejdermodern tycker att det ej lönar sig springa, hon ger signal
åt de små att dyka och sprida sig, själf flaxar hon med
ångest i närheten af vidundret, sökande leda detta på
villospår.

»Skjut för tusan böflar», hör hon den ropa, som har
sin plats vid vidundrets stjärt. Men den milde gör
ingenting, han bara står stilla, likasom hade han någon tanke
att tänka eller någon dröm att drömma. Då stiger den
upp, som ropade om tusan böflar, och i nästa sekund
blixtrar det från vidundret. Jo, hon har träffats af en pipande
sten, det käns tungt i vingarna, ännu ropar hon långt bort
åt de små en sista varning, ger ett förskrämdt ögonkast
åt vidundret, som är tätt inpå henne, och så lägger hon
stilla hufvudet ned på vattnet, medan hjärtebloden färgar
vågen röd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 19:05:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kustbilder/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free