Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
8y5
Om humor och satir.
Af Per Hallström.
Satiren och humorn äro bröder, att utreda deras
stamträd skulle föra oss in på alltför djupsinniga psykologiska
forskningar, det må vara nog att anmärka, att, när de
föddes, dansade en stjema, liksom för Shakespeares Beatrice.
Man skulle knappt tro, att de vore slägt en gång, när
man ser i hur olika ära de hållas.
Satiren behandlar man alltid som mauvais sujet, man
ger humorn ovett eller ett skyggt erkännande och beklagar,
att han inte hunnit krypa ur sitt skinn ännu, uppmanar
honom att böja sig vid korset, eller skaffa sig ett hem och
goda tofflor och en tryggad ställning och litet punsch och
att tämja sitt elaka hjerta. Humorn, honom har man inga
bekymmer för, hvarken i detta lifvet, eller det tillkommande,
han är ädel, man blir sjelf litet ädel genom att uppskatta
honom och säga honom artigheter och gör sig fortjent af
att se sig sjelf på en god middag. Är han frispråkig, så är
det bara snillets rättigheter, som göra sig gällande, är han
fattig, så förtjenar han att snart bli rik, är han rik, så är
han desto mer att beundra, som af sin naturs öfverflöd
drifves att dela med sig af glädje och till och med skratta
hjertligt åt dem, som nätt och jemt äro värdiga att stå i
samma adresskalender som han.
Men ändå äro de båda bröder.
För satiren är skrattet också bara ett vapen, för humorn
är det en kudde att hvila på och som sådan ett
ypperligt surrogat för det goda samvetet. Minst passar humorn
för de unga. Den är slutet på en
utveckling, den leder till intet, kanhända
inte ens till himlen, hur firad den än
är här — låt oss komma ihåg, att
Kristus aldrig var humorist, väl
ironiker och kanske en smula satiriker,
om man ser efter väl. Och om de skulle
komma till himlen, dessa goda
men-niskor som funnit lifvets lösning i
humorn och dertill, likt de goda
hjer-tan, de äro, tro på ett lif efter detta,
hur skall det gå dem? Måste de inte
genom hela evigheten sitta och le och
suga på allt det myckna komiska
och besatt lustiga, de samlat upp
här nere — det är ju resultatet af
deras lif, det är ju deras gepäck till
andra verlden, det är allt, hvad de
ha att kläda och föda sig med der, ifall
det var uppriktigt, deras skratt.
Satirikern kommer kanske inte heller
till himlen, men det gör honom mindre! Han är inte så
förtjust i tillvaron, han är pessimist, när han är filosof,
och revolutionär, när han sysslar med det praktiska,
han är till för striden. Humorn är digererande bara, den
är till för att äta och hvila, den är intellektuell
matsmältningsprocess.
Den är till för att ligga i nattrock på en soffa och önska
alla en lika god middag, som han sjelf har fått, och skratta
åt den tid. då han var en svulten satir, som hade flammande
idéer om rätt och orätt och få bekanta och aldrig blef
bjuden på någonting.
Jag är öfvertygad om, att den förlorade sonen var
humorist, när han kom hem, och hade en hel del lustiga saker
att berätta från svinen, derför blef han också väl sedd. (I
vårt land är det förresten till en stor del från svinen sjelfva
vi fått våra populäraste humorister.)
Men min mening är nu visst inte att dra ner humorn
för lågt i den allmänna aktningen, om jag också hade den
illusionen att kunna göra det, jag har inte alls lust att vara
doktrinär, vill visst inte sluta in min fiende i en kedja,
har inte heller försökt att få länkarna att sluta hop rigtigt.
Det var ingen afrättning, jag ens på aflägsnaste vis
drömde om, bara en fäktöfning med vår välfödde vän, det
förargar en lätt, när en person har det alldeles för makligt och
hvilar i nådens sol, medan hans närmaste slägt för en osäker
tillvaro och knappt har bandhundarnas respekt.
Må vi skratta med humorn, äfven
om han inte är af det största slaget,
bara han roar oss, han är nyttig som
korrektiv för böjelsen att ta sig sjelf
högtidligt, men ädel i någon lysande
grad är han inte. Må vi derför inte göra
en afgud af honom, det är inte bra i
ett makligt land att maklighetens
estetiska principer sättas för högt, det är
heller icke nyttigt för humorn sjelf,
ty han har af naturen böjelse för
korpulens och öfverdrifven beundran
smittar till sjelfbeundran, och denna
åter leder med en dylik konstitution
till dästhet. Må vi helst blygas en
smula, när vi ha skrattat för länge
med hans skratt, och icke hålla minst
af den humor, som har satirens dolk
någonstans i kläderna.
»NORDISK REVY»
Utg. Erik Thyselius.
PER HALLSTRÖM 1895:
Vilsna fåglar.
Purpur.
En gammal historia.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
