Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar angående svensk versbyggnadskonst: Sofokles' Aias, öfvers. af J. Spongberg. - Sofokles' Antigone, öfvers. af K. H. Brandt. Af F. W. Häggström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
att sista stafvelsen betonas, hafva både
Prof. Spongberg och Lektor Brandt gjort sig till
regel att endast använda dem i den jambiska versens
slut. Vi kunna ej annat än obetingadt gilla denna
stränghet. Betoningen älskade, vindarna stöter
ovilkorli-gen hvarje bildadt öra. Skulle det ej för
öfrigt kunna vara skäl att i stället för en dylik
oriktig betoning upptaga till användning en frihet,
som de gamle tilläto sig, och som ej sällan möter
oss i vår folkpoesi, den nämligen att i vissa fall
sätta en daktyl i trokéeris, en anapaest i jambens
ställe? Vi våga tro att en sådan frihet, sparsamt
och med urskiljning använd, är att föredraga framför
en bestämdt oriktig betoning. Mari sluppe då äfven
använda sådana ej synnerligen vackra ordformer
som talte, svarte, delte o. d. Lektor Brandt har,
såsom oss synes, ganska lyckadt användt denna utväg
i verser sådana som dessa: v. 31. Se der hvad Kreön
vår ädle vän, så dig som mig
55. Hur våra tvenne bröder sist på en enda
dag 414. En storm och hvirfvelvind en plåga,
söm nådde skyn
1057. Min sveri, tillbaka mig hem nu för, att
denne må
1202. hös ett lik han ligger sjelf ett lik
1243. Är död, den arma, af färska sår som
blöda än.
Väl har versen härigenom fått en stafvelse mer än
den regelbundet skulle hafva, men den har vunnit
åtminstone den obestridliga fördelen, att intet
fel är begånget mot vår versbyggnads första lag,
betoningen. Om man ock icke skulle vilja medgifva
denna frihet i den rimmade versen, i hvilken man
nu en gång vant sig att fordra ett bestämdt antal
stafvelser, så bör deremot intet hinder finnas för
dess begagnande i den orimmade dramatiska dialogen,
som derigenom otvifvelaktigt skulle komma att vinna
i ledighet och otvungenhet.
De grekiska tragici använde i de jemna fötterna (2,
4, 6) af den jambiska trimetern endast rena jamber
hvaremot de i de udda tilläto äfven spondeer. Denna
regel, på hvilken våra skalder i allmänhet icke
fästa något afseende, har Prof. Spongberg i sin
öfversättning strängt iakttagit. Endast på ett
par ställen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
