Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar angående svensk versbyggnadskonst: Sofokles' Aias, öfvers. af J. Spongberg. - Sofokles' Antigone, öfvers. af K. H. Brandt. Af F. W. Häggström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
dande. Väl kommer derigenom den stafvelse, som har
hufvud-tonen, i den svaga delen af versfoten; men
det kan icke hjel-pas. På samma sätt torde man ock
i hexameter och pentame-ter böra begagna dem, hellre
än att behandla dem såsom dak-tyler. Svårare är att
säga, huru man rättast bör förfara med sådana ord,
som kärleken, troheten, vänskapen, ungdomen, i hvilka
den sednare sammansättningsleden efterhand nedsjunkit
till en blott ordbildningsändelse, hvars ursprungliga
betydelse ej mer står klar för medvetandet. Onekligt
är, att andra stafvelsen i dessa ord egentligen är
lång, och såsom lång uttalas den ock i det vårdade
talet. De borde således stå på samma linie som. de
ofvan omnämda misstänka, rättvisa o. d. Men å andra
sidan kan det icke förnekas, att den på första
stafvelsen hvilande tonen inverkat förkortande på
den ursprungligen långa andra stafvelsen. Dessa ord
stå snart nog på samma punkt, som samvete, sådana,
således, antingen, framdeles, hvilka ord nu gemenligen
uttalas och i vers behandlas såsom rena daktyler. Ser
man på bruket hos våra skalder, finner man, att de
i daktylisk vers utan betänkande behandla dylika
ord såsom daktyler, hvaremot mången i jambisk vers
tillåter sig att betona sista stafvelsen, vänskapen,
frilieten o. s. v. Mera sällan får man se dem i en
ställning sådan som denna:
»Kärleken kärlek alstrar fram«
Man har sålunda användt ej mindre än tre olika
sätt att betona dessa ord. Mot deras begagnande som
daktyler hafva vi intet att invända. Bruket är redan
så stadgadt och har så mycket stöd i det vanliga
uttalet, att det väl lär blifva lönlös möda att söka
motarbeta det. Det synes småningom komma att gå med
dessa som det längesedan gått med den riu afgjorda
korta, men ursprungligen långa ändeisen -lig. Hvad
deremot betoningen kärleken, vänskapen angår, så
måste vi ogilla den af samma skäl, som vi anfört mot
betoningen af slutstafvelsen i älskade, friare. Skall
inan använda dylika ord i jambisk vers - och detta lär
svårligen kunna undvikas, - så är väl det riktigaste
att behandla dem på samma sätt som de ofvan berörda
misstanka, rättvisa, således helst i versens början,
möjligen ock i en annan udda versfot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
