Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ett ondt för syndens skull. Om naturen äro deremot
meningarna delade. Af filosofen nödgad att noggrannare
angifva sin mening säger presten naturen vara jorden
med allt hvad der-uppå är. Naturpantheisten förstår
med naturen allt verkligt och filosofen den ofria
verlderi eller den ofria tillvarelsen. Pre-stens
åsigt om naturen befmnes, vid deraf i andra samtalet
företagen granskning, vara rent materialistisk. Men
är naturen ingenting annat än det kroppsliga, så
kan förbannelse alldeles icke för henne ega någon
betydelse. I det tredje samtalet får natur-pantheisten
svara för sin definition på naturen äfvensom för
dennas följder. Utan att gå tillbaka till materialism,
hvilken här icke, såsom i prestens åsigt, skulle
inskränka sig till en del af det verkliga, utan
omfatta allt verkligt, kan naturpantheisten icke
fasthålla yrkandet, att naturen är i rummet. Deremot
stannar han vid påståendet, att hon är i tiden. Inom
den i tiden fallande verkligheten finnes obestridligen
någon skilnad mellan godt och ondt. Det kan då
icke förnekas, att det i naturen finnes ett ondt,
och detta orida måste träffa naturen sjelf. Vill man
icke antaga det hafva sin orsak i synden eller vara
för syndens skull, så återstår ytterst ingen annan
utväg än att såsom dess orsak antaga naturen sjelf,
hvilken dock såvida, som hon är all verklighet,
äfven borde vara fullkomlig. Men hvilken än orsaken
till det onda må vara, så blifver detta under de
gifna förutsättningarna så alldeles ohjelpligt, att
ingen befrielse derifrån är möjlig. Orimligheten i de
slutsatser, till hvilka prestens och naturpantheistens
åsigter visat sig leda, gifver nu filosofen anledning
att framställa sin egen mening. Närmaste uppgiften
är att uppvisa en verklighet, som är högre än den
i tiden varande. Enligt filosofens åsigt skiljer
sig naturen genom sin ofrihet från menniskan, som
är ett fritt och medvetet förnimmande väsende, ett
jag eller en person, och genom sin osjelfständighet
från det fullt sjelfständiga väsendet, hvilket måste
vara den oändliga personen. Men om det sjelfständiga
väsendet är person, så är allt opersonligt lägre
än det personliga. Friheten och medvetenheten sätta
sålunda inom menni-skans verld en gräns mellan det
högre, som är menniskans sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
