Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
den senare framställningen tillintetgöra denna
möjlighet. Att så är visar sig icke blott af
den nyss anförda åsigten om grunden till verldens
ofullkomlighet och i närmandet till läran om verldens
uppkomst genom ett affall, utan äfven, på det mest
otvetydiga sätt, då filosofen i sitt sista yttrande
säger det onda och det falska båda vara satta i
och med det ändliga medvetandet. Tydligare kan det
icke utsägas, att sjelfva ändligheten är det onda,
och det onda, hvarom här är fråga, är nyss förut
betecknadt såsom en praktisk differens. Det ändliga
medvetandet blifver då sjelft något, som är, rnen
icke borde vara, och således lika väl som verlden
behöfver förklaras genom något slags affall. Men
före det ändliga medvetandet finnes ingenting annat
än det oändliga. Man skulle alltså nödgas antaga,
att detta skulle likasom affalla ifrån sig sjelft,
eller med andra ord att det af någon nödvändighet
skulle drifvas att sätta det falska och onda.
Anledningen till denna efter vår tanke omisskännliga
riktning hos filosofen hafva vi trott oss finna deri,
att denne vid utvecklingen af den på menniskans frihet
gifna definitionens följder alltför uteslutande
fäster sig vid förhållandet mellan möjlighet och
verklighet. Friheten är enligt denna definition
ett jag, fattadt såsom grund för möjlighets
förverkligande. Häri ligger nu först och främst,
att menniskan såsom fri är ett sjelf eller har
sjelfständighet, och detta röjer sig äfven deri,
att hon har sitt eget menskliga ändamål och sin egen
lag, som bjuder henne att förverkliga detta och icke
af henne kan fordra något mer än det, att hon skall
vara fullkomlig menniska. Men för det andra ligger i
den anförda definitionen, att menniskan såsom fritt
väsende icke är fullt sjelfständig, alldenstund
hon har en oförverkligad möjlighet. Fäster man sig
nu vid möjligheten såsom den enda karakteristiska
bestämningen hos det osjelfständiga och ofullkomliga
väsendet, så kan man drifvas till det medgif-vandet,
att det icke finnes något i något afseende fullkomligt
med undantag af den fullständiga verkligheten. I
möjligheten ligger nemligen ingen fast gräns. All
möjlighet är blott en grad af verklighet, och såsom
sådan är hon ock blott till graden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
