Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden, af C. P. Vikner. Af Y. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
skild från andra verklighetsgrader eller
möjligheter. Man kan då icke finna någon egendomlig
lag, genom hvilkens uppfyllande ett ändligt väsende
skulle vara fullkomligt, ty det fullkomliga har
ingen grad. Lika litet kan man då finna något
särskildt slag af ondt, ty all ofullkomlighet är
ond t, och något annat ondt än ofullkomlighet,
negation af fullkomligheten eller personligheten ,
en oförverkligad personlig möjlighet finnes icke. På
detta sätt försvinner för mermiskari all egendomlighet
både i godt och i ondt. Men om det mellan de ändliga
varelserna, och dermed äfven inom dem, icke finnes
någon annan skilnad än den mellan olika grader
af verklighet, så är det icke möjligt att i den
verklighet, som skulle vara den rena och fullkomliga,
fatta något innehåll. Eör att ega ett sådant måste hon
då söndra sig inom sig sjelf eller hafva en negation
iramnnent i sig. Fattas denna rena verklighet såsom
ett sig sjelf förnimmande väsende, så innebär det nyss
sagda, att detta väsende, för att i sitt förnimmande
af sig sjelf fatta något konkret och individuelt,
behöfver sätta inom sig sin egen motsats. Detta är
hvad vi förut kallat affall. De ändliga individuella
väsenden, sorn genom ett sådant uppkomma, äro lika väl
som den af na-turpantheisten ponerade naturens barn
behäftade med ett ondt, från hvilket deras förgängelse
utgör den enda möjliga befrielsen. Detta antyder att
den personliga verkligheten blifvit fattad icke efter
sitt eget väsende, utan efter analogien med deri
natur, till hvilken förgängelsen hörer. Resultatet
blifver äfven panthe-ism, om ock i idealistisk, icke i
materialistisk form. Möjligheten af dessa slutföljders
undvikande synes oss bero på ett noggrant bestämmande
och stadigt fasthållande af motsatsen mellan väsende
och fenomen. Yi tro, att man derigeriom kan komma
till förklaring af de särskilda ändliga väsendenas
relativa fullkomlighet äfvensom till erkännande deraf,
att det för ett ändligt väsende icke är något ondt
att vara ändligt och hafva en fenomenverld, samt
att ett ondt för detta väsende först då är till, när
dess egen fenomenverld icke står i rätt förhållande
till detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
