Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk kyrkoliteratur: L. A. Anjou: Svenska kyrkans Historia; P. Hanngren: De synkretist. stridigheterna i Sverige; O. Beckman: Försök till Svensk Psalmhistoria; P. Hanselli: Vitterhetsarbeten af Svenska författare D. VII; C. A. Cornelius: Handbok i Svenska kyrkans historia; C. W. Skarstedt: Handbok i Svensk kyrkohistoria D. I. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
trossats voro naturligtvis af djefvulen och hatet
mot olika tänkande var derföre theologens kristliga
pligt. Hvarje försoning med kättare var förräderi
mot Gud.
Påtagligast framträdde orimligheten af denna det
theologi-ska hatets theorie i förhållandet mellan
Lutheraner och refor-merte, och försöken att bilägga
deras inbördes split upprepades derföre gång efter
annan under 17:de århundradets lopp. Äfven i vårt
land höjdes röster mot den kyrkliga oförsonligheten
både af de fridsamma och af de sjelfrådiga naturerna,
af Gustaf Adolf och Joh. Matthiae, af Karl d. IX:de
och Joh. Ter-serus. Duraji och Calixti anda trängde
hit; men stöttes oför-töfvadt tillbaka. Motståndet
var för starkt, och i sjelfva verket voro också
anfallets krafter för svaga. Hvarken J. Matthire eller
Terserus voro nog starka personligheter för att draga
med sig sin tid i en ny ändelig riktning. Och hela
rörelsen var dertill alltförmycket <j,n rörelse på
ytan, för att kunna åstadkomma någon pånyttfödelse
inom kyrkan. Den bönföll om för-soulighet, och
vände sig till theologerna, i stället för att
framtvinga försonlighet genom att ånyo vända sig till
menni-skosjalarna. Den ville borttaga don theoretiska
spetsfundigheten genom att af trubba dogmernas
skarpa egg, i stället för att söka spränga trånga
former genom väckande af ett friskare troslif. Den
ville skaffa kristligheten en bredare basis genom
att förstöra troslärans under århundraden vunna
resultater, i stället för att återställa det rätta
förhållandet mellan lära och lif genom att väcka
det senare till större betydenhet än det förra. Den
var hufvudsakligen kritisk; men kyrklig ortodoxie
kan icke botas med kritik. Den insåg och utsade att
trons theoretiska moment hittills var för starkt
framhållet, och sade väl också understundom att det
praktiska momentet, det personliga lifvet var vida
högre. Men den gjorde heller icke mer. Uppgiften var
nu att verkligen väcka detta personliga religiösa
lif. Detta gjorde Spener och Pietismen.
Den Calixtinska eller synkretistika rörelsen i Sverige
har Hr Hanngren i sin lilla värdefulla uppsats rätt
fullständigt framställt, och vi äro honom tacksamma
för de upplysningar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
