Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. Ljunggren: Bellman och Fredmans Epistlar, en studie. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
komligt, utan att det ohjelpligen försvinner, när
kommentatorn sticker sin prosaiska dissektionsknif i
det lefvande konstverket. Enligt vår mening finnes det
blott tvenne sätt att kommentera Bellman: det första
och bästa sker med sång, med dramatiskt föredrag,
med skaldens lifslefvande uppenbarelse inför det
tjusade ögat, - och så tolkad har han ännu aldrig
varit oförstådd. Det andra sättet ar antingen att,
som Carlén gjort i den nya upplagan af Bellmans
skrifter, gifva nödig förklaring på svårtydliga
eller obegripliga ord och uttryckssätt, eller i
allmänhet gifva historiska förklaringar; eller ock
- en högre art af samma slag - att gifva den est
h etiska tolkningen af den Bellmanska diktningens
innersta väsende, såsom redan Ätter-bom gjort, och
att dertill foga en sammanhängande framställning
af personerna i skaldens komiska verld, sådan som
förf. sjelf i den föregående afdelningen af sitt
arbete mästerligt utfört. Deremot tro vi det vara
från konstverkets synpunkt förkastligt att så,
som i dessa kommentarier på många ställen skett,
parafrasera skalden, att i det närmaste begagna hans
egna ord och uttryckssätt, men dervid beröfva dem just
det, som i all deras tillfällighet och nyckfullhet,
eller rättare, med allt deras individnella tycke
gaf dem den bestämda pregel af nödvändighet och
lagbundenhet, som tillhör hvarje konstverk, och
som i Bellmanssången representeras af det rythmiska
och metriska sammanhanget i poesien ensam för sig,
eller i sin fulla utsträckning af ordens och musikens
oupplösliga och innerliga samband med hvarandra. Af
det sist anförda torde framgå, att om en sådan
parafrasering är orimlig med all poesi, af hvad
slag den vara må, så är den ännu orimligare med en
sådan poesi, hvilken såsom Bellmans har sin egentliga
lifsprincip, sin enda riktiga tillvaro i förening med
musiken, ja, vi skulle nästan vara frestade att säga,
i förening med ett musikaliskt-dramatiskt föredrag,
utan hvilket Bellmans sånger lika litet kunna sägas
verkligen vara till som en tafla utan sin rätta
belysning, som en staty utan sin bestämda plats att
ses och uppfattas, som ett drama af Shakspeare utom
theaterns tiljor, som en symfoni utan orchester. Vi
tro det enda riktiga sättet i stället för en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
