Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om livslycka - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 71 —
XIV.
Dygden skall gå i spetsen, hon skall bära fälttecknen;
vi skola icke desto mindre få njutningen med, men vi skola
vara dess herrar och dess dämpare: den skall kunna
utverka sig en och annan gunst av oss, men den skall icke
kunna tvinga oss till något. De däremot, som hava givit första
rummet åt njutningen, de hava gått miste om bådadera: ty
dygden förlora de, och vad njutningen beträffar, så är det icke
de, som bemäktiga sig dem, utan hon, som bemäktigar sig dem,
denna njutning under vars frånvaro de vrida sig i längtan och i
vars överflöd, när den är tillstädes, de dö den andliga
kväv-ningsdöden, olyckliga, om de övergivas av henne, dubbelt
olyckliga, om de begravas i hennes vågor; det är med dem
som med de sjöfarare, som råkat ut för Syrtenvikarnas farliga
vatten: än fastna de på det torra, än kastas de upp och ned i
den sjudande virveln. Men detta är en följd av deras stora
måttlöshet och blinda lidelse för sitt föremål; för den, som
söker det onda i stället för det goda, är det farligt att nå
sitt mål. Liksom vi med stort besvär och mycken fara jaga
vilddjuren, och även efter tillfångatagandet deras besittning
är förenad med stora bekymmer — det händer ju icke
sällan, att de sönderslita sina ägare — på samma sätt
förhåller det sig med de stora njutningarna; när jägaren icke
når dem, känner han stor smärta, och fångar han dem, blir
han själv tillfångatagen; ju flera och ju större njutningarna
äro, desto svagare och mer trälbunden blir den, som njuter,
och som den stora hopen kallar lycklig. Jag vill fullfölja
denna bild. Liksom den lidelsefulle jägaren, som uppspårar
vilddjurens bon och sätter stort värde på
’att villbråd snärja i skogen
och
’omringa med kedjor av hundar en jaktmark’1
1 Jfr Vergilius, Georg. I, 139.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
