- Project Runeberg -  John Finkelman /
43

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vi blevo allt mera rusiga och pratade och skreko på
en gång. Jag hade en utmärkt kroppskonstitution
och en mage som skulle kunnat smälta järnskrot, så
att jag löpte fortfarande Marathon för fulla krafter,
medan den utmattade Scotty började bli efter. Han
begynte tala osammanhängande, han famlade efter
ord utan att kunna finna dem, och om han någon
gång gjorde det, kunde hans läppar inte forma dem.
Han höll på att förlora sitt förgiftade medvetande.
Hans ögon slocknade, och han såg lika idiotisk ut som
hans försök att tala vöro lallande. Hans ansikte och
kropp slappnade till på samma gång som hans sans.
(En människa kan inte sitta rak annat än genom en
viljeakt.) Scottys surrande hjärna förmådde inte hålla
kontroll över hans muskler. All förbindelse dem
emellan började svikta. Han försökte ta ännu ett glas,
men tappade glaset i golvet. Till min förvåning
började han gråta bittert, rullade på rygg in i en koj och
föll ögonblickligen snarkande i sömn.

Harpuneraren och jag fortsatte att dricka och
grinade överlägset åt stackars Scotty. Den sista
flaskan slogs upp, och vi drucko ur den tillsammans,
medan Scotty ackompanjerade oss med sina ljudliga
snarkningar. Men så kröp också harpuneraren upp
i sin koj, och jag blev lämnad ensam och obesegrad på
slagfältet.

Jag kände mig mycket stolt och John Finkelman
delade min stolthet. Jag kunde tåla ett glas, jag var
en man. Jag hade glas för glas druckit två män till
medvetslöshet. Och jag stod alltjämt på mina fötter
och banade mig väg upp på däck för att få luft i mina
brännande lungor. Det var under detta dryckeslag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free