- Project Runeberg -  John Finkelman /
112

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

säkert inte annars kommit i fråga. Solen hade gått
ned för flera timmar sedan, och nu väntade man att
få se vem som skulle köra dem ombord. Tätast hade
man samlat sig utanför guvernörens hus; där skränade
man sjömans visor och dansade. Polisen stod alldeles
handfallen på avstånd och väntade på den befallning
guvernören var klok nog att inte utfärda. Jag tyckte
att alltsammans var storartat. Det vai som om de
gamla dagarna på Spanska sjön kommit tillbaka.
Det var självsvåld, det var äventyr. Och jag var
en av deltagarna, en ung sjörövare i sällskap med de
andra sjörövarna bland japanska pappershus.

Guvernören gav aldrig någon order att rensa gatorna,
och Axel och jag strövade omkring från glas till glas.
Slutligen började jag bli drucken och kom ifrån
honom. Men jag gick vidare, gjorde nya bekantskaper,
fick ännu flera glas och blev allt mer och mer dimmig.
Jag kommer ihåg att jag satt någonstans med
japanska fiskare, kanakbåtstyrare från våra egna fartyg
och en ung dansk sjöman som helt nyligen kommit
från prärielivet i Argentina. Och vi drucko
allesammans under vederbörligt japanskt ceremoniel svag
och ljum sake ur små porslinskoppar.

Jag kommer också ihåg några pojkar på aderton
och tjugu år, tillhörande engelska medelklassen, vilka
rymt från sina skolfartyg i olika hamnar i världen och
slutligen hamnat i skansen på fångstskonarna. De
voro friska, med lena kinder och klara ögon; de voro
unga som jag och som jag i färd med att lära sig
männens liv. Och de voro män. Ingen mild sake för dem,
nej, det skulle vara någonting starkare, karlaktigare,
så att flammorna tändes i deras ådror och blevo till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free