Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verklig eldsvåda i deras huvuden. Jag kommer ihåg,
att de sjöngo en smäktande sång, vars refräng var:
»Det är blott en liten gyllne ring,
Men mer du ej kan få.
Bär den för din moders skull
Allt uppå böljan blå.»
De gräto medan de sjöngo den, de otacksamma
unga odågorna. Jag sjöng med dem och grät också
och tyckte att det var så tragiskt och romantiskt.
Jag har ännu ett minne som står kvar mycket klart
midt i allt obestämt och slutligen mörkt. Vi pojkar
ragla och snubbla vår väg framåt under stjärnorna
med armarna om varandras hals för stödets skull.
Vi sjunga sjömansvisor, utom en som sätter sig på
marken och börjar gråta. Från gatans båda ändar höras
liknande körer och livet är stort, skönt, romantiskt
och härligt vansinnigt.
Så följer mörkret, och när jag därpå vaknar upp,
ser jag en japansk kvinna ängsligt böja sig ned över
mig. Hon är hustru till hamnlotsen och jag ligger i
hennes port. Jag skälver av köld, jag känner mig
så där dödssjuk som ofta efter ordentliga utsvävningar.
Och jag tycker att jag har så litet på mig. Å, de där
pojkarna, som alltid hade för vana att schappa. Nu hade
de schappat med mina tillhörigheter, min klocka, mina
få dollars, mina kläder och skor — alltsammans borta.
Det föregående är ett exempel på hur det gick till
de tio dygn vi stannade vid Boninöarna. Viktor
kryade till sig och följde sedan Axel och mig all jämt,
men vi voro litet försiktigare med att supa.
Iyava-stigen bland blommorna beträdde vi dock aldrig.
II3
John Finkehnan. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
