Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 67 —
»Tage är allvarligt och ljusblått och ridderligt.
Klok är förskräckligt fordrande och strängt.»
»Nå, du har då en rik fantasi, Lisbeth,» sade
Eugen skrattande. På samma gång kände han
liksom ett obehag vid Lisbeths sista ord. Gjorde
han verkligen ^it sådant intryck på unga flickor?
Det hade han ej förr haft skäl att tro...»
»Nej, nu måste Truda Vide sjunga innan
brasan slocknar!» utbrast Lisbeth. »Tag gitarren,
Doris min, och stäm .upp- din ljufveliga sång!»
Dora såg hastigt på Eugen, liksom för att
fråga om äfven han Önskade höra henne. Eugen
tryckte blott hennes hand och gaf henne en
förälskad blick. Visste hon då inte, att ingenting
i världen tyckte han så mycket om, som hennes
sång — visste hon då inte, att det just var ined
den hon tagit hans hjärta?
Dora tog ned gitarren från väggtn, satte sig
på ttt bord, som hon alltid brukade, när hon
sjöng, stämde gitarren, knäppte’ några ackorder
och började så sjunga. Hon höll hufvudet
till-bakalutadt och tycktes se långt bortåt med sina
klara ögon, som tindrade svärmiska och fuktiga i
skenet från brasan. Hennes röst Var skär och
skälfvande, det var däri liksom ett sakta skvalp
af klara, genomskinliga vågor, ja, Truda Vide,
det var folkvisan... det var som om hon
sjungit direkt ur sitt eget inre... eller ur naturens
inre ... vårens längtan och vemodsglädje ...
drömmarna i skogar och ängar... Aldrig hade han
hört något som gripit honom som Doras sång...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
