Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 139 —
den lilla, men han visste ej hvad han mera skulle
säga, han kände sig nästan främmande för
henne. Åter kom det för honom, som en ny tanke,
att i detta högtidliga ögonblick, då lifvet tändes,
då den lilla pilgrimen, ensam och hjälplös,
kommer till det okända landet, då är det kvinnan,
som tar emot honom, kvinnorna som slå fen
skyddsvakt omkring honom, under det att mannen står
där, förlägen och skygg, grubblande öfver
lifvets under...
»Nu får du gå,» sade fru Blum, »Dora skall
skötas och hvila, jag ville blott att du skulle få
hälsa din lilla förstfödda välkommen och se din
unga hustru.»
Eugen kysste ännu en gång Dora och smög
sig så ut, lycklig och upprörd, fylld af
andaktsfulla känslor...
Dora hämtade sig mycket fort, inga krämpor
stötte till, hon gaf själf den lilla di och såg
därvid ut som bilden af lycka och kraft med det
lilla barnet vid sin svällande barm. Den lilla
flickans röda hy bleknade snart, och Eugen
medgaf nu, hvad som först varit honom omöjligt, att
hon var ett litet mycket sött barn.
»Hon liknar dig,» sade han förtjust, »hon har
dina blå ögon.»
»Nej,» svarade Dora ifrigt, »hon är lik dig...
se... alldeles din vackra näsa.»
Eugen skrattade och kysste dem båda. För
honom smällte de tillsammans till en enda
vacker tafla af vår och skönhet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
