Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 221
gande blick, inför hvilken hon slutligen sänkte
sin och brast i en skälfvande, krampaktig gråt.
Hon grät så som endast lidelsefulla kvinnor
kunna gråta; hennes händer blefvo iskalla,
hufvudet brände som eld, hela kroppen skakade af
hejdlösa snyftningar.
Eugen lade henne på soffan, knäppte upp
klädningen, baddade tinningarne med eau de
cologne, strök hennes händer, hittade på alla
möjliga lugnande medel — utom ett enda: en
kärlekens smekning — men han fick hålla på nära
en timma, innan han lyckades få bukt på denna
våldsamt lössläppta sinnesrörelse.
Först då snyftningarne upphört, och Dora
låg där matt och förgråten, men stilla, sade han
henne farväl, så vänligt han kunde och gick en
stund på supén.
Men Dora låg alltjämt kvar på soffan, och
fastän hon till det yttre lugnat sig, sjöd och
kokade det inom henne af en mängd olika känslor.
Hon ämnade icke »ödmjuka» sig, som han sagt,
hon hade inte gjort något orätt... tvärtom, det
är rätt att hjälpa fattiga... det står i bibeln ...
men det står inte att man skall bära juveler...
tvärtom, den rike mannen, som hade purpur och
kostbart linne, kom till helvetet... Nej, hon
behöfde inte »ödmjuka sig»... det Var Eugen, som
skulle göra det, inte hon. »Han har slagit mig,
han har misshandlat mig, kramat mig så hårdt,
att min arm ännu värker... han har hotat mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
