Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med skilsmässa... Nu... nu är allt
oåterkalle-ligen slut imellan oss ...»
Och hennes lidelsefulla, vredgade förtviflan
smalt bort, det blef stilla inom henne, den djupa,
stora smärtans stillhet. Hon snyftade ej mera,
hon grät tunga tårar, hon tyckte sig i detta
ögonblick höra ett doft slutackord på en sång, som
en Igång dallrade af Vårens ochf sommarens glädje ..
Dagen därpå igenlöste Eugen juvelerna och
förvarade dem sedan hos sig. Han och Dora
talade ej mera om hvad som inträffat, han
väntade att Dora skulle erkänna sin orätt, men då
hon ej gjorde det, teg han och slöt sig mer och
mer inom sig själf. Och Dora väntade att han
skulle taga upp ämnet igen och förebrå henne
och tillrättavisa henne — hon skulle då försvara
sig och visa honom, att han dömde hårdt och
fariseiskt. Men då han ingenting sade fick hon
ej mod 1tt tala.
Och så blef denna händelse för dem bägge
ett sår, som aldrig läktes, hvars smärta bägge
kände, men som ingen af dem ville vara den
första att hela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
