Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
231 —
de det flere gånger att han på hemvägen mötte
fröken Julia och att de stannade och pratade en
stund; ibland var det från Eugens sida blott några
artiga ord, som fälldes, men ibland gledo dessa
ord öfver det stelt konventionellas gränser, och
utan ^att Eugen märkte det eller tänkte därpå,
kom det något Varmt och innerligt i deras
tankeutbyten.
En afton, då Eugen återvände från en
promenad längs stranden, fick han se fröken Julia
sitta på en sten vid kanten af vägen, där ’han
skulle gå förbi. Hon satt med hufvudet stödt
mot handen och stirrade utåt sjön och såg ut,
som om hon för den vackra augustimånens skull
icke sett vare sig honom eller någon människa
i världen. Eugen hade just nu ingen lust att
prata och h^n ämnade försiktigt smyga sig ,en
annan väg, då den unga flickan hastigt vände
sitt ansikte mot honom. Han hade intet annat
att göra än att taga af sig hatten och hälsa. Julia
böjde på hufvudet och utbrast med tillgjordt
barnslig liflighet, i det hon pekade på himlen:
»Se, tycker inte expeditionschefen att stjärnan
där är lik lilla Majs ögon.»
»Åhjo,» svarade Eugen motvilligt. Han
tyckte i själfva verket detsamma, det var just den
stjärnan, som alltid brukade komma honom att
tänka på hans lilla flickas djupa, milda ögon, men
det berörde honom oförklarligt pinsamt, att höra
fröken Julia säga detsamma.
Till sin gränslösa förvåning såg han nu Julia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
