Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 289 —
»Aj — aj — aj... så det bränner, så det
svider! Men det svider rysligt skönt!»
»Ja, där ser du!» sade Dora triumferande,
»du har aldrig velat erkänna, hur god och
kärleksfull Eugen är. Det är just rätt åt dig!»
»Ja, d’ä’ det, d’ä’ det visst, kära du! Det
är alldetes rätt åt mig att jag får tusen kronor till
straff. Tänk om ändå lagen hittade på sådana
stiliga, straff, hvad det vore bra för de stackars
brottslingarne! Oj, oj, oj, hvad jag är lycklig!»
Och hon började skratta, så att skrattet
rullade på hennes läppar, och alla de andra stämde
in, lika glada som hon.
Då Lisbeth fått allting färdigt i sitt lilla hem,
där hon själf ordnat, sytt och målat aiilting, måste
Eugen komma och taga det i betraktande.
»Ja, det är värkligen mycket vackert,» sade
han, sedan den rodnande och lyckliga Lisbeth
förevisat honom ^llt, »ett riktigt litet fågelnäste
— måtte du bara bli lycklig här, kära Lisbeth,»
tillade han med en kväfd suck.
»Ja, tack, gnälla Eugen, det blir jag visst!»
svarade Lisbeth ;med öfvertygelse, »det gör
ingenting om det kommer sorger och ledsamheter ibland,
det måste ju komma,» inflickade hon förnumstigt,
»bara man älskar hvarandra, så är man ändå
lycklig!»
Eugen svarade ej, men han tänkte inom sig,
att lika ofta är man olycklig, därför att man
älskar. —
Ett år förgick; Lisbeths bröllop stod på hö-
Math Roos, Maj. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
