Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykografen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför sig. Hon kände att hans hand slappnade i
hennes, och hon tryckte den deltagande och
uppmuntrande. Men hon kände att hans spänstighet försvann
och kände att själ och kropp slappnade samtidigt.
Hans bestämdhet höll på att ebba ut. Han skulle inte
berätta henne det — hon visste det, hon kände det,
och hon kände också med den visshet, som tron skapar,
att det var för att han inte kunde.
Hon stirrade förtvivlad framför sig med en isande
känsla i hjärtat, som om hopp och lycka för alltid
vissnat. Hon såg, hur solskenet silade ned mellan de
glödande furustammarna, men hon iakttog det
mekaniskt och frånvarande. Hon såg på allting liksom
på långt avstånd, utan intresse, som om hon själv varit
en främling och ej längre haft någon del i jorden och
träden och blommorna, som hon älskade så högt. Hon
tycktes vara så långt borta, att hon liksom kändé ett
egendomligt opersonligt intresse för hela sin
omgivning. Genom en öppning mellan de närmaste träden
betraktade hon ett kastanjeträd, som stod i full blom,
som om hon sett det för första gången. Hennes blick
stannade och dröjde ett ögonblick vid en klunga gula
Diogeneslyktor, som växte vid kanten av en glänta.
Blommor brukade alltid komma henne att darra
av glädje, men hon kände ingen glädje nu. Hon
såg tungsint och grubblande på blommorna, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
