Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
heten ännu knappt anar — voro den tidens nationella
sträfvanden små eller åtminstone underordnade. »Tro
icke, säger han, att de stora idéerna, frihet, folk,
fosterland äro mig likgiltiga. Dessa idéer äro i oss, de äro
en del af vårt väsen och ingen kan kasta dem från sig.
Också Tyskland ligger mig om hjärtat.» Detta
yttrande upplyser blixtlikt djupet af Goethes känslolif. Folk
och fosterland voro för honom mycket större — men
äfven trängre, innerligare — begrepp än Tyskland. En
patriotism af den då — och nu — vanliga dimensionen var
honom däremot ofattlig. Men ofattligare än allt annat
var för -Goethe — hvilken »som gammal och ung aldrig
frågat efter gammal eller ung» — att någon mot sin
innersta känsla följde en tidsströmning. Goethe trodde
icke på frigjorda folk eller klasser, innan individerna,
hvaraf de bestå, äro andligt frigjorda. Och till detta
mål, det att slutligen i denna mening
Auf freiem Grund mit freiem Volke ste]rn
syftade hela hans lifsverk.
IIos Goethe var den patriotiska indiflérentismen
således icke ett uttryck af köld men af värme för en
idé, större än den trångt patriotiska. Kriget ansåg han
»som en sjukdom, där organismens safter förbrukas till
för organismen främmande ändamål». Och till krigssånger,
säger han, fordras hat om de skola vara äkta. »Men jag
kunde inte hata, således ej heller dikta.» Man ville att ban ,
skulle hata Napoleon — och han beundrade honom tvärtoiÅ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
