Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Jag har gömt en stor chokladkaka här i rummet.
Men det är inte någon vanlig kaka och jag har
gömt den på ett alldeles särskilt sätt. Den av
er, som sitter alldeles stilla och är riktigt tyst,
kommer att upptäcka kakan först och får äta upp
den.
Hon gick och vi sutto där. Vi trodde henne
blint. Man lär sig sent att de vuxna ljuga. Till en
början voro vi alldeles tysta; så började vi viskande
undra över kakans egenskaper; så blevo vi åter
tysta. Våra uppspärrade ögon rullade långsamt runt
och spejade i alla rummets vinklar och vrår. Vi
sutto nedhukade och måste ha liknat ett par paddor
på lur efter kringflygande flugor. Då och då
svalde vi spotten, ty det vattnade sig i munnen.
Så småningom blevo vi sömniga.
Då slås dörrn upp med en skräll, som jag hör
än i dag. Det är mor, som kommer injagande,
intumlande, snubblande, förblindad. Behärskade,
lugna, kyliga, förnuftiga mor! Ja, käraste, vart
hade det allt tagit vägen? Hon griper mig som
då en örn hugger klorna i ett lamm. Hon håller
mig upp till sitt ansikte; hennes ögon äro som
eld i vatten, flammande upp, slocknande,
flammande upp —
Han går ifrån oss! viskar hon. Och hon kramar
mig och rister mig som om jag hade någon skuld
eller som om jag kunde hjälpa. Hon säger:
Bed att han inte ska dö! Bed att han inte
ska dö!
Hon besinnar sig och sätter mig tillbaka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
