Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Fröken Leontin började gå omkring i husen
alldeles som gudmor Pflöke. Hon sa: Det är inte
sant det där om pojkarna. — Varför har fröken
då spritt ut historien? — Jag har inte spritt ut
den. — A, något har väl fröken ändå sagt? — Ja,
något har jag kanske sagt; jag minns inte så
noga. Men det är i alla fall inte sant. —
Jo, snälla fröken, nog är det sant! Så nu tjänar
det ingenting till att ta tillbaka! Fröken skulle
ha tegat från början.
Om allt detta visste jag ingenting. Men när jag,
Ljung och Medardus träffades den första
höstdagen i skolan, sa Ljung:
Kan ni veta! Vår gumma har blivit konstig.
Hon går till alla människor och ber dem om
förlåtelse.
Hon har blivit religiös, förklarade Medardus. Då
gör de så där. Eller är hon konstig på annat sätt
också?
Nej. Eljest ligger hon i som vanligt.
Vi tänkte inte vidare på saken och vad den
fula historien beträffar, så hade Wadköping
lyckligtvis tuggat musten ur den under
sommarmånaderna. Vi hörde aldrig talas om den. Fröken
Leontin mötte jag alltsomoftast, när jag besökte Ljung.
Mig bad hon inte om förlåtelse. Förrän en dag vår
huså sa åt mig, att någon ville tala med mig i
köket. Det var fröken Leontin. Hon tog min hand
och behöll den. Det tyckte jag inte om, ty honi
hade klibbiga händer. Därför var jag angelägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
