Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
att förlåta henne så raskt som möjligt. Men hon sa:
Nej, Love kan nog inte förlåta mig. — Jo då, jo
då! bedyrade jag. — Nej, jag har sagt så mycket
ont om Love. — Det gör tant rätt i, sa jag, för
jag är en stor slyngel. — Ja, men jag har sagt att
Love stulit mina silverskedar.
Va för slag! skrek jag och blev verkligen
förbryllad. Hur kunde tant ge sig till att säga det?
Hon drog mig intill sig och viskade
hemlighetsfullt i mitt öra:
Därför att jag är så elak! Man kan gå omkring
både länge och väl och inte veta, hur elak man är.
Men så kommer det! Man får upp ögonen, ska jag
säga. Och då gäller det att be om förlåtelse.
Jag bedyrade att jag förlät allt och hon gick.
Och hösten mörknade från septemberdis till
okto-berdusk och novembernatt.
Jag gick ofta till Ljung för att spela kort. Dera
stora grå träkåken vid Skolgatan sken grant i
mörkret; alla fönster voro för jämnan upplysta, ty
i alla rum bodde två eller tre pojkar. Ett enda
fönster var mörkt; där bodde fröken Leontin själv.
I förstugan ljöd beständigt ett surr från de många
rummen, som voro fyllda med läxläsare och
kortspelare.
En kväll kom jag redan i skymningen och vi
började genast dunka med kortlapparna, jag, Ljung
och Medardus. Rätt vad det var kom en annan
pojke in till oss och sa:
Vet ni va? Jag tror att gumman är sjuk. Hon’
sitter i sin länstol och rör sig inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
