Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Människans moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa
vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter —
såsom mordmani, tjuvmani o. s. v. — äro kvarlevor av ett
tidigare skede. Och de människor, som stå under dessa
drifters inflytande, tillfredsställa dem utan hänsyn vare sig
till sin egen nytta, till den offentliga skammen eller till
sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet
människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma
drifter.[1]
Men å andra sidan framträda stundom människor,
vilkas handlingar lika mycket höja sig över den allmänna
sedlighetens ståndpunkt, som de nyssnämndas stå
under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till ett
framtida, än högre utvecklingsskede. I de flesta fall
dukar visserligen detta högre stående fåtal under för det
längre stående flertalet. Men dessförinnan ha stundom
dessa få hunnit ge några av sina egendomligheter i arv
åt efterkommande, stundom också kunnat ge sina samtida
ett intryck, som småningom blir verksamt i ombildande
riktning.
Ur självbevarelsedriften har människans allra första
aningar om »rätt och orätt» uppstått. Vad urmänniskan
erfor som för sig gagnande blev småningom för hennes
begrepp rätt; det skadliga ansågs orätt. Sålunda blevo
redan inom de första sammanslutna flockarna vissa
handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
