Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes häftiga temperament hade blifvit ännu mera
oppdrifvet af den otyglade Söderns lösa moralitet, och hon ansåg snart
den vackre främlingen som den förkroppsligade bilden af ett
ideal, hvilket hon redan rid aderton år misströstat om att
någonsin finna. Sir Edvards insjunkna ögon och aftärda kinder,
hans sällsynta, sorgliga småleende rörde henne så som fullheten
af helsa ocoh manlig sBtyrka ej skulle hafva rört henne. Hvad
var icke den kärlek värd, som kunde göra den bedröfvade maken
så olycklig? Hon sympatiserade med, hon benndrade hans sorg,
och att mildra den, att gjuta olja i det sår, som hon älskade att
hålla öppet, blef hennes Lifs ärelystnad och mål.
Tillfälle felas sällan dem, aom allvarligt söka det. I
närvarande fall blef barnet helt naturligt vägen till Fadren. Den lilla
gossens hjerta var lätt vunnet af den sköna främlingens leende och
smekningar, som talade till honom på hans modersmål och
tryckte honom i aina armar nästan lika ömt som hon. Helen
Macdonalda namn var beständigt på hans läppar, tills det blef
förtroligt och ljuft för hans faders öron. Artigheten fordrade
att Sir Edvard akulle förmå aig att visa någon erkänsla för den
godhet, som slösades på hans barn. På det första steget följde
de andra helt naturligt. säker i sin sorg underkastade sig Sir
Edvard sin grannes uppmärkaamhet. Hennes djupa beundran,
hennes tysta sympati, som talade ur hvarje blick och hvarje
åtbörd, voro ett smicker, som han tog emot utan misstankar.
Sammanträffandet med henne blef dagligt, tills den ljufva klara
bilden af hans förlorade kärlek smälte bort ur hans själ som
fläkten af en menniskas andedrägt från ett glas; och den
lefvande passaionerade Helen blef sjelfherrskarinna der. En bitter
strid utstod han ännu, ett förtvifladt försök att återvända till
sitt förra sinnestillstånd, men köttet segrade öfver anden, och
med en suck, till hälften af sorg öfver sin obeständighet, till
hälften af lättnad öfverlemnade han sig åt den berusande
ljufheten af denna nya passion.
Helen var så skön, så öm, och likväl så svartajuk - så
fordrande, att hon till en tid eggade hans mera lugna lynne till
likhet med hennea eget. Hon var hans tyrann och hans slaf;
men med alla sina nycker var hon så förtrollande, att hon ej
lemnade honom någon tid till besinning, utan fyllde hans bjerta
och själ med sin egen bild.
Inga hinder stodo i vägen för deras förening,
undantagande sådana inbillade svårigheter som Helens oroliga fan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
